deprimerande?

kollade igenom min gamla blogg lite idag och hittade ett ganska intressant inlägg:

en viss person har stulit mina pengar, så nu har jag en tjuga kvar tills löningen på onsdag. FINT. ett ypperligt tillfälle att sluta att röka? nä jag orkar inte ta itu med det, jag orkar inte ta itu med vad jag ska ha till middag, med vad jag ska ha på mig, vad jag ska göra.


det finns ingenting att göra. för alla har ett arbete! vilket jag också hade och har visserligen. men från att ha haft heltid till att ha blivit petad till "vid behov" WTF!?!?!? vad fan har jag gjort för att förtjäna det? oj kanske för alla gånger jag har jobbat extra utöver mitt schema? eller kanske alla gånger jag gjort det jag egentigen inte behövde göra? eller alla gånger jag har varit sjysst och gjort det andra inte orkat göra. alla dagar jag slitit röven av mig, när inte en enda käft kunde va behjälplig tillbaka.


kanske vill det här lära mig att jag är en jävligt oduglig människa, som oavsett hur mkt jag försöker, aldrig kommer att gottgöra för vilket jävla as jag är. kanske ska det här lära mig att sluta slå mig själv för bröstet så fort jag gör nåt bra. kanske är jag en jävla apa.


elak, egocentrisk människa, "du behöver fan mer än samtalsterapi, du behöver psykvård", du är sjuk i huvudet, slyna, fitta, hora. missunsam, aggressionsproblem, lat, har ett meningslöst liv, stick härifrån.


jag tror det hela handlar om att jag har varit med om mer än jag egentligen har orkat med. för många bakslag. för myket sorg. jag kan inte ta det längre. jag kommer på mig själv med att känna hat, och det mot människor jag verkligen inte borde känna hat emot. och nej, jag vill inte hata. jag orkar inte hata. för det tar fan så mkt mer av min energi än det tar att älska.


yet, finns det ingen i hela världen som (utan att jag talar om det) känner mig så väl att de kan se att jag mår som en fet jävla skit... ibland är min största önskan att bara få en kram, utan anledning av vem som helst.


jag är ingen lycklig person nej, svårt att vara det när det känns som att det finns något att glädja sig åt. (oh, nej..nu sitter hon och tycker synd om sig själv.) INDEED...jag känner mig berättigad till det, åtminstone just nu.


oh my...detta var nog för cirkus ett halvår sedan, behöver jag berätta att detta var en mycket dyster period av mitt liv? vill bara klargöra att "kompis det går bra nu", livet går mot ljusare tider:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0